Arbetet denna vecka har varit lungt. Vi är redo att börja borra, men då vi fortfarande väntar på de personer som behövs för att montera ljusdetektorerna i borrhålen så får vi vänta. Helt lungt har det dock inte varit. En snöskoter började brinna och en av mina svenska kollegor fick en metallflisa i ögat och tvingades flygas ut till McMurdo. Allt verkar ha gått bra med honom, men han tvingades spendera långhelgen ute vid kusten.

Även om det är helg så måste borrplatsen vara bemannad av en så kallad skelettbesättning. Jag fick jobba första passet tillsammans med vår skiftledare. Det blev en hel dags stirrade på en skärm för se ifall någon temperatur var för hög eller låg. Tråkigt? Definitivt, men skönt att få det gjort. Nu får jag förmodligen vara ledig på jul och nyår.

Amundsen-Scott är en amerikansk bas och det märks. I helgen som var firades Thanksgiving. Personligen visse jag inte ens vad som firades, men jag är inte den som tackar nej till en fest. Eftersom jag jobbar nattskift var dock middagen frukost för mig - en synnerligen tuff start på dagen!
Vi bjöds på en riktig festmåltid med alla de klassiska maträtterna från USA; kalkon, tranbärssylt och sötpotatisstuvning med marsmallowtopping. Den sista anser jag dock snarare vara en efterrätt än måltid, men gott var det!

Den gamla, kupolformade, stationen "The Dome" invigdes på 70-talet. Den har, precis som sin föregångare, täckts av snö under årens lopp och den är nu nästan helt täckt. I och med att den nya Amundsen-Scott-stationen blivit klar har dock beslut tagits att avveckla kupolen. Efter många veckors arbete är kupolen framgrävd och alla fick en chans att besöka den en sista gång.

Man upplever en del märkliga väderfenomen här på polen. Jag trodde att man skulle vänja sig med midnattssolen, men jag blir fortfarande lika förvånad när jag kliver ur tältet på natten och möts av ett otroligt ljus.
Häromdagen fick jag se en perfekt halo runt solen. En halo är en ring runt solen som kan ses då det yr iskristaller i luften. På en riktigt bra dag är de färgade som en regnbåge.


På min lediga dag samtalade jag med en av veteranerna här på basen och han föreslog att vi skulle gå en sväng i de gamla istunnlarna under basen. Tunnlarna är långa, trånga och inte det minsta upplysta. Kort sagt en klaustrofobs mardröm! Det var också kallt, riktigt kallt och tystnaden var nästan jobbig. En del tunnlar var från den första basen som upprättades på femtiotalet och man kunde hitta många gamla artefakter från den tiden.

Vardagslivet på Amundesen-Scott

Det finns mycket att göra på fritiden här på basen. Det finns ett par rejäla tv-rum med ett gigantiskt filmbibliotek att plocka från. Det finns biljard och pingis i spelrummet. Flera gym och en stor idrottssal finns att tillgå, så fort man anpassats till höjden. Oftast slutar det dock med att skiftgänget sitter i loungen och småpratar fram till det är dags att sova.
Man sover förövrigt väldigt mycket här - klimatet gör att man aldrig kommer in i någon djupare sömn och man känner sig därför alltid som att man vill sova mer. Sömnbrister i kombination med det endast finns amerikanskt kaffe (som är svagare än te!) att tillgå gör att jag konstant går omkring i någon form av koma. Det har också blivit något fel på pannan i mitt tält. Den har stängts av tre nätter i rad och temperaturen brukar ha sjunkigt till under nollsträcket när det är dags att gå upp.

Folk styr upp aktiviteter hela tiden. Till exempel så anordnas bingo varje vecka med fina priser, fotboll spelas två dagar i veckan och överlevnadskurser finns att tillgå för den som inte har tröttnat på kylan. Det finns en butik (med de sämsta öppettiderna jag någonsin stött på!) som säljer souvenirer och öl. Jag finner det lite roligt att ölen är billigare på sydpolen än på systembolaget. Bastun har också börjat gå på högvarv och ett av mina mål här på polen är att gå med i 300-klubben - att gå från 200 F i bastun ut till -100 F utomhus.

Kockarna börjar mer och mer komma in i sina roller och de som jobbar natt har nu börjat skämma bort oss. Eftersom de endast behöver laga mat till ett tjugotal personer plus sig själva så brukar de lägga ner en hel del tid på att göra det bra. Döm om min förvåning när man kommer in efter ett par timmars arbete och blir serverad Surf n' Turf - Filet Mignon och Hummer. Överflöd och dekadens på sydpolen - vem kunde ha anat? De andra skiften får bara något liknande på julafton. Jag fick senare höra att med tanke på kostnaden för transporter så kommer detta vara en av de dyrare måltider jag kommer äta.

Jobbet börjar bli mer och mer intressant. Jag har fått rollen som mekaniker nu i början, något som passar mig utmärkt. Jag får reparera pumpar, serva motorer och tilläggsisolera byggnader. Det blir också en väldans massa skoterkörande, vilket jag finner riktigt kul! I helgen kommer vi få vatten i hela systemet och det är då slut med lediga dagar.

Första arbetsdagarna

Det var många timmars filmtittande när hela nattskiftet ställde om från Nya zeeländsk tid till nattpass. Nattarbete i sig skiljer sig förstås inte alls från dags- och kvällsjob då det sol dygnet runt här. Stationen går dock på lågvarv under nattens timmar och det är därför mycket lugnare överallt. Man tvingas också stå ut med att missa både lunch och middag och istället börja dagen med så kallad "midnight rations" mer känt som "midrats". När sedan skiftet avslutas är det morgon och man serveras frukost. Än så länge går det fint, men jag misstänker att jag kommer vara hyfsat less på pannkakor med lönnsirap om några veckor.


Arbetet ute på borrplatsen innebär nu i början att skotta snö, gräva diken, dra kablar och ansluta slangar. Det är väldigt mycket som måste göras innan själva borrandes kan dra igång. Alla verkar dock mycket motiverade i år och vi har redan jobbat ifatt de två veckor vi kom efter då inga transporter nådde oss i början.

Man anpassar sig också snabbt till klimatet. Höjdsjukan, som för mig kändes som landsjuka, har gått över - även om man fortfarande knappt orkar något tyngre arbete alls. Kylan har jag också börjat hantera, man lär sig hur man ska vara klädd i vilka situationer. Den värsta kylan upplevs på morgonen när man kliver ur sängen och sätter ner fötterna på det nollgradiga golvet.
Det värsta numera är den torra luften. När man vaknar känns man otroligt torr och det kliar i hals och näsa. Det är också svårt att komma undan då det är lika torr luft överallt. Något jag fått rekommenderat är att tvätta kläder och hänga dom på tork i rummet - då ska man tydligen för en liten stund få upp fuktigheten i rummet.

Första intrycket av sydpolen

Dag fem hade anlänt och det var äntligen dags att ge sig av mot sydpolen! Det var ett fullastat Herculesplan som tog oss till polen. Resan i sig var ohändelsefull, men det var rätt ballt att klättra upp i cockpit under flygningen.



Sydpolen är kall. Riktigt kall. Idag var det 43 härliga minusgrader. Med den vind vi hade idag var temperaturen nere på -60 grader. Sydpolen ligger också högt upp, ca. 3000 meter. Detta märks! Man blir andfådd bara av att gå de hundra meter som är mellan rummet och stationen. Det är dock en helt otrolig plats. Slående vackert med oändliga vyer som sträcker sig åt alla håll. Jag tog en sväng förbi den geografiska polen och passade förstås på att gå en varv runt pinnen, så nu har jag gått jorden runt. Det är en spännande punkt för var man än vänder sig så är det norr ut.

Jag bor i förorten till den stora sydpolstationen i så kallade Jamesways. De är tält som först användes av amerikanerna under koreakriget. Det är dragigt och ganska sunkigt men rummet har en mysig känsla när man inrett det fint.



I och med att jag anlänt till sydpolen är internet inte längre en självklarhet. Det är helt och hållet beroende på när satelliterna passerar.

Christchurch, McMurdo och Sydpolen

Hela dag tre spenderades på Clothes distribution centre där vi fick ut vårt extremväderskit. Som förstagångsresenär till polen är det svårt att veta vad som krävs. De standardkläder som ges ut är anpassade efter folk som har mer jobb inomhus på stationen än vad vi borrare har. Det är dessutom väldiga mängder kläder av olika typer och alla gamlingar säger olika saker om vad som är det bästa för vilken situation. Det var trevligt att få träffa folk jag känner igen i alla fall. Några amerikaner som lärde känna i Madison i somras var mer än villiga att hjälpa till med utrustningen. På kvällen dök mina svenska kollegor upp, trötta efter flyget och förbannade över att ingen av deras väskor kommit fram till Christchurch. De mjuknade dock upp när de fått lite mat i sig, sista stycket kött på bra länge!

Dag 4.
Väckarklockan ringde tidigt denna morgon och det var ett sömntöcknigt gäng som samlades utanför hotellet. Vi bussades till flygplatsen där vi fick dra på oss vinterutrustningen. Efter många timmars väntan fick vi sedan borda en amerikansk C17 - ett gigantiskt transportplan som får de Hercules svenska flyget använder att likna modellflyg.

Flygningen var väldigt lugn och bekväm - Man satt som en kung i sidostolarna.
Det första som mötte mig i McMurdo var det otroliga ljuset. Utan solglasögonen var det jobbigt. Det var inte farlig kallt, ett par grader under nollsträcket, och ett strålande väder.

McMurdo är den största basen på Antarktis och kan ses som porten till kontinenten. Det var förövrigt här som Robert F. Scott övervintrade innan han gav sig av på den ödesdigra expedetionen där hela styrkan omkom. Hans stuga finns fortfarande kvar, men tyvärr hade jag inte tid att besöka den. Något som jag hann med dock var att klättra upp på Obeservation Hill, en rejäl kulle som överblickar basen.

McMurdobasen känns som en gammal gruvstad från början av nittonhundratalet. Det är risiga byggnader, leriga vägar och kassa kabeldragningar överallt. Hela tiden pågår ett bankande och brummande från lastare och truckar som transporterar olika saker. Natten fick hela sydpolsgänget spendera i det ökända logementet kallat "Man camp". Det är egentligen bara ett stort rum som är överfyllt med sängar. Folk klagade, men jag sov som en kung - ingen som gjort lumpen har några problem med såna här saker.

Vår i Christchurch

Efter många timmars sittande på fyra olika flyg har jag äntligen nått Christchurch, Nya Zealand. Resan tog närmare 40 timmar och gick rätt smärtfritt - även om fem timmars väntan på Heathrow kanske inte var någon höjdare. Tur att man har en hel hög bra böcker.



Christchurch i sig är en riktigt trevlig plats. Staden kallas "The garden city" och jag förstår varför. Överallt är vältrimmade botaniska trädgårdar och gigantiska träd. Staden är precis så stor att den har kvar småstadskänslan och alla människor är väldigt trevliga. Det är vår här för tillfället, till skillnad från Sverige där jag hörde att det precis börjat snöa. Fåglarna kvittrar och det blommar för fullt. Otroliga dofter.






Hotellet vi bor på är ett klassiskt Bed and Breakfast i engelsk anda. Man får en klassisk engelsk frukost som är något i hästväg! Damerna som driver stället kallar mig "Love" eller "Dear" och rummen är förstås svinkalla. Det finns alltid te att tillgå om man känner för det. Riktigt brittiskt.

På min lediga dag fanns en hel del att göra. Jag kikade på Nya Zealands nationfågel, kiwin, ett utrotningshotat, märkligt djur, som inte kan flyga. Efter det blev det lunch. Fish n' chips vid stranden till stilla havet. Riktigt gött att hinna få lite sand mellan tårna.



Idag ska jag till United States Antractic Program för att plocka ut min vinterutrustning. Innan dess blir det dock den grymma frukost man får på hotellet.

Bara timmar kvar...

Efter många månaders väntan börjar det äntligen bli dags att ge sig av. Håret är trimmat och skägget får från och med nu inte rakas på fyra månader. Jag har fått ta blodprov på tre olika tillfällen och är numera vaccinerad mot alla tänkbara sjukdommar, så länge jag slipper svininfluensan.





Packlistan har reviderats gång på gång och börjar nu till slut bli klar - sista tillägget blev en burk pepparkakor att avnjuta kring jul. Tyvärr fick jag skippa min stora kite som helt enkelt tog alldeles för mycket plats.


Resan jag har att se fram emot kommer innebära över 30 timmar sittandes på olika flygplan. Datorn och mp3spelarna är laddade till max med film, ljudböcker och musik, så jag ska nog överleva. Väl framme i Christchurch har två dagars hopp och lek innan resan går vidare mot nya mål.