Och cirkeln är sluten...

Så har jag avslutat min tid på polen. Efter närmare 100 dagar så sitter jag åter på Windsor Bed and breakfast i Christchurch. Det var med en bitterljuv känsla som jag bordade planet hem och lämnade resten av mitt skift bakom mig. Vi svenskar fick lämna isen en vecka innan amerikanerna, vilket var trevligt, men medförde att vår lilla familj bröts upp. Efter min sista dag på jobbet satt alla tysta i bilen och lyssnade på "Love hurts".

Det var tydligen inte en sekund för sent som jag lämnade polen dock - redan nästa dag gick avloppen sönder och folk får för tillfället använda utedass och nöja sig med kallvatten. Det drog även in i kallfront som förhindrade plan från att landa.

Det var kul att besöka kuststationen McMurdo igen. Det är verkligen en håla! På vägen in från flygplatsen passerade vi dock ett gäng kejsarpingviner som stekte i solen. De brukar normalt ha dragit sig ut till sjöss så här års, men vår tur fortsatte. Den svenska isbrytaren Oden var förövrigt på besök i McMurdo, något som den tyligen gör varje år. Kul att samtala med lite andra svenskar för ett tag.

När vi kom klev av planet i Christchurch var det verkligen som att vara pånyttfödd. Allt syre gjorde att jag kände mig som stålmannen och all fukt i luften gjorde att det kändes som att gå in i växthus. Allting luktar otroligt mycket! De enda doftar jag känt på polen är diesel och fotsvett, men här doftar det blommor och liknande.

Hur som helst, här avslutar jag min blogg och vill passa på att tacka alla som följt den. Det har varit ett riktigt äventyr och jag har haft otroligt roligt och lärt mig en massa. Även om polarresan är över så har äventyret bara börjat, nu blir det hopp och lek i Nya Zeeland.

Sista veckorna på polen

Min tid här på polen börjar nu närma sig slutet. I skrivande stund är det sex dagar kvar, och av dessa är det två helgdagar, en dag för att ställa om till dagskift och en dag för att packa. Vi avslutade vårt tjugonde hål för två dagar sen och arbetet går nu ut på att demontera borrlägret och göra det redo för vinter.

En av de sista dagarna på jobbet åkte jag på ett rejält frostbett i ansiktet. Det var inte kallare än vanligt, men vinden var stark, och jag stod i motvind något längre än vad jag borde ha gjort. Tänkte lägga upp en bild på eländet, men värdelösa blogger låter mig fortfarande bara lägga upp vissa bilder. Värdelöst.

Kockarna anordnade en andra omgång nattskiftsbingo och denna gång var turen med mig! Jag vann först en Magliteficklampa och sedan ett presentkort på en sushirestaurang i Christchurch. Det senare bytte jag, även om jag numera har ett vansinnigt sug efter fisk, dock mot en massage i Christchurch. Så, yay me, som amerikanerna säger.

Raytheon Polar Service är företaget som ansvarar för logistiken på sydpolen. Det är de som plogar, flyttar och gör allt som kräver stora maskiner. Ett av projekten på polen i år var att göra ytan ovanför en urgamla stationen "Old pole" användbar igen genom att packa snön hårt. En av byggnaderna (som alltså är begravda av flera meter snö) kollapsade av trycket och gjorde att en gigantisk bulldozer föll ner många meter och var nära att begravas. Föraren klarade sig utan större problem. När ytterliggare en bulldozer kom för försöka dra upp den första, så sjönk även den nya dozern ner. De ska verkligen bli intressant att se hur de gör för att få upp maskinerna.

När borrsäsongen var avslutad fick vi ha utvecklingssamtal med skiftchefen och IceCubes chef på polen. Det onekligen riktigt roligt att få lite feedback och dom grabbarna sparade verkligen inte på fjäsket mot mig. Alltid kul att vara uppskattad. De vill tydligen verkligen att jag ska komma tillbaka nästa år och var redo att anställa mig samma stund som jag visade minsta intresse för en säsong till. Helt klart något att överväga.

Nyår och borrande

Nyår har nu äntligen passerat här på polen. Som vanligt var det fin middag och fest. Inget märkvärdigt. Att vi fick två dagar ledigt igen förstörde våra scheman och det är riktigt skönt att högtiderna är förbi så vi kan få återgå till borrutinen.

Lite roligheter hann vi dock med under nyårshelgen. Alla svenskar på basen hade en liten inofficiell julafton. Det blev knytkalas med medtagna pepparkakor, glögg, svenskt godis och kalle anka. Andra lediga dagen blåste det rejält för första gången på flera veckor och jag fick chansen att låna en drake och prova på kiteskiing. Ruskiga krafter och riktigt lurigt, men kul.






Poolen som ett av skiften byggde över jul har nu fått en permanent plats i borrlägret och vi har till och med dragit in slangar från en kompressor för att kunna ha bubblor. Vattnet är lite konstigt - pH varierar mellan 4 och 6, så på en dålig dag är det som att bada i vinäger - men det är riktigt fint att sitta där efter jobbet.



I och med att 2009 har passerat och halva säsongen är avklarad kommer folk att bytas ut. På nattskiftet tappade vi två personer. När de bordade planet insåg alla hur goda vänner alla har blivit - man lär känna personer på ett annat sätt när man spenderar varje vaken timme med dom.



Vi har fått upp farten på borrandet rejält och veckan efter nyår avslutade vi tre nya hål. Idag är 15 av 20 hål avslutade och inom två veckor kommer vi vara klara här nere på polen. Mitt nya "off ice"-datum är 28e januari, tidigare var det 13e februari. Det känns helt overkligt att det hela snart är över. Först nu inser jag hur bra jag trivs här, med detta gäng.

Jul på polen

På annandag jul hålls det årligen på Amundsen-Scott det så kallade "Race around the world". Folk deltar genom att antingen springa en bana eller, som i mitt fall, bygga någon form av fordon. IceCube hade för avseende att ha i särklass häftigast prylar - vi är snart klara här på polen och vi vill gärna sluta på topp. Dagskiftet byggde en gigantisk vagn och kvällsskiftet byggde en jacuzzi på skidor. På nattskiftet valde vi att bygga en ångsprutande drake och jag tog på mig rollen som utseendeansvarig.
Det blev mycket arbete med ventiler, sprayfärg och kartong. Draken fick en högtrycksspruta i munnen och två mindre ventiler i näsborrarna. Kroppen var en stor tank och alla detaljer byggdes av kartong.

Eftersom det är en amerikansk bas så firas förstås julen den 25e. Vi på nattskiftet fick gå upp fyra timmar tidigare än vi vanligtvis gör för att kunna få middag. Det var ett sömnigt och smågrinigt gäng som samlades i hallen för lite avnjuta plockmat. Det hela blev dock snabbt bättre när vi serverades Biff Wellington och hummer. Amerikanerna verkar dock anse att potatismos är en finare rätt och serverar därför detta till varje finare måltid.

Efter middagen var det julklappsutdelning för IceCube. Vår borrchef dök upp iklädd tomtedräkt och började dela ut klappar. De borrare som är här första året (som jag) får en Leatherman. En bra och användbar present! Folk som är här andra året får en arbetsjacka som är broderad med bild föreställande borren vi använder. Tredjeårare får en duffel och efter fjärde året får man en fleecetröja. Slutligen fick alla signera en av de ljusdetektorer som ska ner i borrhålen. Som deployer har jag dock signerat så gott som alla detektorer jag jobbat med. Om 10 000 år när hela detektorn ramlar ut i havet ska folk se att "den där Erik måste ha varit en viktig rackare" och klona mig. :P

Julen på polen var helt okej, men det är faktiskt den enda gång jag upplevt någon form av hemlängtan. Jag har alltid gillat alla traditioner som julen hemma i Sverige innebär. Det är verkligen inte samma sak här. Jag provade faktiskt att ringa hem, men mina stackars föräldrar var helt förvånade och ställda att det inte gick att få något vettigt ur dem.

Annandag jul var det dags för "Race around the world". Jag vaknade något sent och fick bege mig direkt till starten. Det var sannerligen kul att se min drake komma ångandes! Jag fick ta drakryttarplatsen och sköta alla ånga. Det blev riktigt mäktigt. Vi släpade även på jacuzzin, men fick höra efteråt att folk inte ens lagt märket till den i skuggan av vår drake.
Alla som deltar i rallyt får en t-shirt, men de var slut när jag kom in. Jag fick nöja mig med att behålla drakens huvud som nu hänger på väggen i mitt rum.

Vi fick faktiskt två lediga dagar över jul (!) och den andra dagen så tog jag och två av mina kollegor ett par snöskotrar och bara brände i väg rakt ut i ingenting. Det får man förstås absolut inte göra, men på natten kan ingen se oss härja. Det var riktigt mäktigt när man kom en bra bit bort från stationen. Jag åkte på några mindre frostskador på kinderna, men det var det värt!

Julen närmar sig med stormsteg, och jag har snart klarat av halva min tid på polen. Det är nu sommar på Antarktis och det märks verkligen. Normalt är det ca -25 grader celsius och med vind runt -40 grader. För oss som vant oss med utearbete känns det riktigt gött. Istället för att släpa runt på den gigantiska röda parkan, ansiktsmask och tjocka vantar, så räcker det nu med en tjock ylletröja och solglasögon. Det är riktigt fint när man får en ledig stund och kan sätta sig i lä och njuta av solen, tystnaden och en otrolig utsikt. Solbrännan kommer snabbt dock - ozonskiktet är betydligt tunnare här än i Sverige.

Det finns inget naturligt liv på sydpolen. Dock kom det förbi en skua häromdagen. En skua (någon som vet det svenska ordet?) är en måsliknande fågel som det finns gott om ute vid kusten. De brukar tydligen sitta på lur utanför byggnaderna och svepa ner när folk går förbi för att stjäla mat. Den stackaren som kom hit var dock helt desperat och utmärglad - och dog strax efter att den landa. Rätt imponerande att den klarade den drygt 100 mil långa sträckan från kusten till polen.


Svininfluensan har nått Antarktis, men ännu inte sydpolen. För att förhindra att den sprids hit så erbjuds alla gratis vaccination. Här är det minsann inga köer ute i regnet eller folk i olika riskgrupper. Känner sig NSF hotade så finns det resurser. En kul detalj är att alla vi svenskar tog sprutan själva. Någon började, och vi andra kunde då inte fega ur.


Nattskiftet har en ny, lite märklig, tradition - varje torsdag kollar vi på de mest märkliga filmer vi kan hitta. Vi kallar det "Weird gay movie night". Senast såg vi på filmen Labirynth. Filmen i sig var urdålig, men vi införde en regel som sade att ifall man någonsin råkar titta på David Bowies skrev så måste man dricka öl. Det är svårare än det låter! Försök själva där hemma, om ni vågar.

Normalt flygs alla varor in med Herculesplan, men varje år provas att släppa in varor med fallskärm med ett C17 - som är de betydligt större planen som flygs mellan Christchruch och McMurdo. Det var rätt mäktigt när de gjorde tre varv förbi basen och sedan släppte en hel hög med lådor. Det var ingen viktigt transport dock - lådorna innehöll frystorkad mat.


På jobbet har vi nu hamnat i en rutin där vi ena dagen borrar, och nästa deployar (ursäkta svengelskan). Det är hyfsat irriterande att dag- och kvällsskift bara glassar runt och slipper det jobbiga. Varje gång vi försöker bryta rutinen så lyckas de få problem med något och hindra att något ändras.

Efter några dagars dåligt väder lyckades äntligen ett plan med färskvaror landa. Det innebar att vi äntligen fick grönsaker och färsk frukt. Jag hade aldrig trott det om mig själv, men jag var som en femåring på julafton när vi fick avokado, ananas och morötter.


Tydligen har jag lyckats bryta armen och få ett rejält frostbett. Det var bara nått litet ben i handleden som knäckts, och eftersom den värsta tiden redan passerat så bestämde jag och läkaren att bara låta det vara. Frostbettet kom en riktigt kall dag då jag jobbade i ett av borrtornen. När jag skruvade i en kabel i en konstig vinkel låg armen mot aluminium. Man känner det inte när det händer, men efteråt känns det precis som en rejäl brännskada. Det är bara att smörja in med hudsalva och bita ihop, så går det över.
Man har sämre läkekött här. Småsår tar många dagar att läka, och större sår kan sitta kvar i veckor. Veteranerna brukar prata om hur fint det är när man kommer tillbaka till Nya zeeland och allt läker på en eftermiddag.

Tydligen så kan bara ladda upp vissa bilder till bloggen. Synd. Jag hade några riktigt häftiga.

Efter fyra veckor har vi nu äntligen kommit igång med borrandet.
Tanken bakom borrande är att vi ska bygga ett neutrinoteleskop. Detta görs, i väldigt korta drag, genom att man först borrar 3 km djupa hål med en varmvattenborr och sedan sänker ner ljusdetektorer som ska kunna snappa upp neutriner.

Sedan borrningarna kom igång har arbetet skiftat helt. En dag får man stå i borrhuset och tejpa borrslangen till borrkabeln. Det är ett enformigt och segt arbete, men drar man igång lite musik så blir det rätt trevligt. Och man slipper i alla fall kylan för en stund.


Hamnar man inte på tejpning så blir det oftast lättare service av pannor eller
slangdragande med vår bandtraktor. Traktorn är riktigt rolig att köra och den som får den uppgiften anses ofta ha dragit en vinstlott.

Så länge borrande pågår och går bra så är det lungt. Det finns egentligen bara jobb för fyra personer, så de återstående få antingen leta jobb eller syssla med egna
hobbyprojekt. Så fort borrhuvudet har kommit upp ur hålet igen så slår det om fort dock. Den stora borrslangen och alla kablar ska flyttas till nästa borrhål och så fort man bryter vattnet genom slangen så har man bara en dryg timme att bli klar med allt innan slangen fryser. Det är en nästan militärisk process med våra chefer som vrålar ut order, maskiner överallt som drar i slangar och hela tiden radiokommunikation av typen "20 min til freeze. Dozer support in 9 min". Helt klart en kul upplevelse.

När allt är flyttat är det dags för vetenskapsmännen (som alla arbetare kallar "beakers") att sätta ner ljusdetektorerna. Det är en stor process och de använder sig gladeligen av oss borrare för det. "Deployment" som det kallas, kan liknas vid en dans. Fem personer som står runt en sjunkande slang med speciella arbetsuppgifter. Efter några timmar vet alla sina platser och kommer in i en rytm. Verktyg skickas fram och tillbaka utan ord, tejp sätts på av en person och skärs av en annan. Den första strängen av 60 ljusdetektorer tog runt 8 timmar att sätta ner, den senaste tog 4 timmar. Det ser rätt mäktigt ut, och jag ska verkligen försöka filma det.

Allt är inte hopp och lek här nere dock. Några dagars dåligt väder gjorde att
matleveranserna uteblev. Detta innebär att vi inte har någon form av frukt eller
grönsaker. Amerikanerna påstår att saft innehåller alla vitaminer man behöver, men jag är skeptiskt. Sen fick kockarna för sig att ge oss frukost vid midnatt, vilket innebar frukost tre mål i rad. Ett utmärkt sätt att knäcka hela nattskiftet. Lite av ett i-landsproblem kanske, men maten är viktig.

En tradition här på polen är att spela bingo. Eftersom vi alltid sover när såna
aktiviteter drar igång, så anordnades i år nattskiftsbingo. Av någon märklig anledning ska personen som läser upp alla nummer bära en hatt och gigantiska solglasögon. Varför? Ingen aning, men det är en tradition och såna bryter man inte.

Arbetet denna vecka har varit lungt. Vi är redo att börja borra, men då vi fortfarande väntar på de personer som behövs för att montera ljusdetektorerna i borrhålen så får vi vänta. Helt lungt har det dock inte varit. En snöskoter började brinna och en av mina svenska kollegor fick en metallflisa i ögat och tvingades flygas ut till McMurdo. Allt verkar ha gått bra med honom, men han tvingades spendera långhelgen ute vid kusten.

Även om det är helg så måste borrplatsen vara bemannad av en så kallad skelettbesättning. Jag fick jobba första passet tillsammans med vår skiftledare. Det blev en hel dags stirrade på en skärm för se ifall någon temperatur var för hög eller låg. Tråkigt? Definitivt, men skönt att få det gjort. Nu får jag förmodligen vara ledig på jul och nyår.

Amundsen-Scott är en amerikansk bas och det märks. I helgen som var firades Thanksgiving. Personligen visse jag inte ens vad som firades, men jag är inte den som tackar nej till en fest. Eftersom jag jobbar nattskift var dock middagen frukost för mig - en synnerligen tuff start på dagen!
Vi bjöds på en riktig festmåltid med alla de klassiska maträtterna från USA; kalkon, tranbärssylt och sötpotatisstuvning med marsmallowtopping. Den sista anser jag dock snarare vara en efterrätt än måltid, men gott var det!

Den gamla, kupolformade, stationen "The Dome" invigdes på 70-talet. Den har, precis som sin föregångare, täckts av snö under årens lopp och den är nu nästan helt täckt. I och med att den nya Amundsen-Scott-stationen blivit klar har dock beslut tagits att avveckla kupolen. Efter många veckors arbete är kupolen framgrävd och alla fick en chans att besöka den en sista gång.

Man upplever en del märkliga väderfenomen här på polen. Jag trodde att man skulle vänja sig med midnattssolen, men jag blir fortfarande lika förvånad när jag kliver ur tältet på natten och möts av ett otroligt ljus.
Häromdagen fick jag se en perfekt halo runt solen. En halo är en ring runt solen som kan ses då det yr iskristaller i luften. På en riktigt bra dag är de färgade som en regnbåge.


På min lediga dag samtalade jag med en av veteranerna här på basen och han föreslog att vi skulle gå en sväng i de gamla istunnlarna under basen. Tunnlarna är långa, trånga och inte det minsta upplysta. Kort sagt en klaustrofobs mardröm! Det var också kallt, riktigt kallt och tystnaden var nästan jobbig. En del tunnlar var från den första basen som upprättades på femtiotalet och man kunde hitta många gamla artefakter från den tiden.