Jul på polen

På annandag jul hålls det årligen på Amundsen-Scott det så kallade "Race around the world". Folk deltar genom att antingen springa en bana eller, som i mitt fall, bygga någon form av fordon. IceCube hade för avseende att ha i särklass häftigast prylar - vi är snart klara här på polen och vi vill gärna sluta på topp. Dagskiftet byggde en gigantisk vagn och kvällsskiftet byggde en jacuzzi på skidor. På nattskiftet valde vi att bygga en ångsprutande drake och jag tog på mig rollen som utseendeansvarig.
Det blev mycket arbete med ventiler, sprayfärg och kartong. Draken fick en högtrycksspruta i munnen och två mindre ventiler i näsborrarna. Kroppen var en stor tank och alla detaljer byggdes av kartong.

Eftersom det är en amerikansk bas så firas förstås julen den 25e. Vi på nattskiftet fick gå upp fyra timmar tidigare än vi vanligtvis gör för att kunna få middag. Det var ett sömnigt och smågrinigt gäng som samlades i hallen för lite avnjuta plockmat. Det hela blev dock snabbt bättre när vi serverades Biff Wellington och hummer. Amerikanerna verkar dock anse att potatismos är en finare rätt och serverar därför detta till varje finare måltid.

Efter middagen var det julklappsutdelning för IceCube. Vår borrchef dök upp iklädd tomtedräkt och började dela ut klappar. De borrare som är här första året (som jag) får en Leatherman. En bra och användbar present! Folk som är här andra året får en arbetsjacka som är broderad med bild föreställande borren vi använder. Tredjeårare får en duffel och efter fjärde året får man en fleecetröja. Slutligen fick alla signera en av de ljusdetektorer som ska ner i borrhålen. Som deployer har jag dock signerat så gott som alla detektorer jag jobbat med. Om 10 000 år när hela detektorn ramlar ut i havet ska folk se att "den där Erik måste ha varit en viktig rackare" och klona mig. :P

Julen på polen var helt okej, men det är faktiskt den enda gång jag upplevt någon form av hemlängtan. Jag har alltid gillat alla traditioner som julen hemma i Sverige innebär. Det är verkligen inte samma sak här. Jag provade faktiskt att ringa hem, men mina stackars föräldrar var helt förvånade och ställda att det inte gick att få något vettigt ur dem.

Annandag jul var det dags för "Race around the world". Jag vaknade något sent och fick bege mig direkt till starten. Det var sannerligen kul att se min drake komma ångandes! Jag fick ta drakryttarplatsen och sköta alla ånga. Det blev riktigt mäktigt. Vi släpade även på jacuzzin, men fick höra efteråt att folk inte ens lagt märket till den i skuggan av vår drake.
Alla som deltar i rallyt får en t-shirt, men de var slut när jag kom in. Jag fick nöja mig med att behålla drakens huvud som nu hänger på väggen i mitt rum.

Vi fick faktiskt två lediga dagar över jul (!) och den andra dagen så tog jag och två av mina kollegor ett par snöskotrar och bara brände i väg rakt ut i ingenting. Det får man förstås absolut inte göra, men på natten kan ingen se oss härja. Det var riktigt mäktigt när man kom en bra bit bort från stationen. Jag åkte på några mindre frostskador på kinderna, men det var det värt!

Julen närmar sig med stormsteg, och jag har snart klarat av halva min tid på polen. Det är nu sommar på Antarktis och det märks verkligen. Normalt är det ca -25 grader celsius och med vind runt -40 grader. För oss som vant oss med utearbete känns det riktigt gött. Istället för att släpa runt på den gigantiska röda parkan, ansiktsmask och tjocka vantar, så räcker det nu med en tjock ylletröja och solglasögon. Det är riktigt fint när man får en ledig stund och kan sätta sig i lä och njuta av solen, tystnaden och en otrolig utsikt. Solbrännan kommer snabbt dock - ozonskiktet är betydligt tunnare här än i Sverige.

Det finns inget naturligt liv på sydpolen. Dock kom det förbi en skua häromdagen. En skua (någon som vet det svenska ordet?) är en måsliknande fågel som det finns gott om ute vid kusten. De brukar tydligen sitta på lur utanför byggnaderna och svepa ner när folk går förbi för att stjäla mat. Den stackaren som kom hit var dock helt desperat och utmärglad - och dog strax efter att den landa. Rätt imponerande att den klarade den drygt 100 mil långa sträckan från kusten till polen.


Svininfluensan har nått Antarktis, men ännu inte sydpolen. För att förhindra att den sprids hit så erbjuds alla gratis vaccination. Här är det minsann inga köer ute i regnet eller folk i olika riskgrupper. Känner sig NSF hotade så finns det resurser. En kul detalj är att alla vi svenskar tog sprutan själva. Någon började, och vi andra kunde då inte fega ur.


Nattskiftet har en ny, lite märklig, tradition - varje torsdag kollar vi på de mest märkliga filmer vi kan hitta. Vi kallar det "Weird gay movie night". Senast såg vi på filmen Labirynth. Filmen i sig var urdålig, men vi införde en regel som sade att ifall man någonsin råkar titta på David Bowies skrev så måste man dricka öl. Det är svårare än det låter! Försök själva där hemma, om ni vågar.

Normalt flygs alla varor in med Herculesplan, men varje år provas att släppa in varor med fallskärm med ett C17 - som är de betydligt större planen som flygs mellan Christchruch och McMurdo. Det var rätt mäktigt när de gjorde tre varv förbi basen och sedan släppte en hel hög med lådor. Det var ingen viktigt transport dock - lådorna innehöll frystorkad mat.


På jobbet har vi nu hamnat i en rutin där vi ena dagen borrar, och nästa deployar (ursäkta svengelskan). Det är hyfsat irriterande att dag- och kvällsskift bara glassar runt och slipper det jobbiga. Varje gång vi försöker bryta rutinen så lyckas de få problem med något och hindra att något ändras.

Efter några dagars dåligt väder lyckades äntligen ett plan med färskvaror landa. Det innebar att vi äntligen fick grönsaker och färsk frukt. Jag hade aldrig trott det om mig själv, men jag var som en femåring på julafton när vi fick avokado, ananas och morötter.


Tydligen har jag lyckats bryta armen och få ett rejält frostbett. Det var bara nått litet ben i handleden som knäckts, och eftersom den värsta tiden redan passerat så bestämde jag och läkaren att bara låta det vara. Frostbettet kom en riktigt kall dag då jag jobbade i ett av borrtornen. När jag skruvade i en kabel i en konstig vinkel låg armen mot aluminium. Man känner det inte när det händer, men efteråt känns det precis som en rejäl brännskada. Det är bara att smörja in med hudsalva och bita ihop, så går det över.
Man har sämre läkekött här. Småsår tar många dagar att läka, och större sår kan sitta kvar i veckor. Veteranerna brukar prata om hur fint det är när man kommer tillbaka till Nya zeeland och allt läker på en eftermiddag.

Tydligen så kan bara ladda upp vissa bilder till bloggen. Synd. Jag hade några riktigt häftiga.

Efter fyra veckor har vi nu äntligen kommit igång med borrandet.
Tanken bakom borrande är att vi ska bygga ett neutrinoteleskop. Detta görs, i väldigt korta drag, genom att man först borrar 3 km djupa hål med en varmvattenborr och sedan sänker ner ljusdetektorer som ska kunna snappa upp neutriner.

Sedan borrningarna kom igång har arbetet skiftat helt. En dag får man stå i borrhuset och tejpa borrslangen till borrkabeln. Det är ett enformigt och segt arbete, men drar man igång lite musik så blir det rätt trevligt. Och man slipper i alla fall kylan för en stund.


Hamnar man inte på tejpning så blir det oftast lättare service av pannor eller
slangdragande med vår bandtraktor. Traktorn är riktigt rolig att köra och den som får den uppgiften anses ofta ha dragit en vinstlott.

Så länge borrande pågår och går bra så är det lungt. Det finns egentligen bara jobb för fyra personer, så de återstående få antingen leta jobb eller syssla med egna
hobbyprojekt. Så fort borrhuvudet har kommit upp ur hålet igen så slår det om fort dock. Den stora borrslangen och alla kablar ska flyttas till nästa borrhål och så fort man bryter vattnet genom slangen så har man bara en dryg timme att bli klar med allt innan slangen fryser. Det är en nästan militärisk process med våra chefer som vrålar ut order, maskiner överallt som drar i slangar och hela tiden radiokommunikation av typen "20 min til freeze. Dozer support in 9 min". Helt klart en kul upplevelse.

När allt är flyttat är det dags för vetenskapsmännen (som alla arbetare kallar "beakers") att sätta ner ljusdetektorerna. Det är en stor process och de använder sig gladeligen av oss borrare för det. "Deployment" som det kallas, kan liknas vid en dans. Fem personer som står runt en sjunkande slang med speciella arbetsuppgifter. Efter några timmar vet alla sina platser och kommer in i en rytm. Verktyg skickas fram och tillbaka utan ord, tejp sätts på av en person och skärs av en annan. Den första strängen av 60 ljusdetektorer tog runt 8 timmar att sätta ner, den senaste tog 4 timmar. Det ser rätt mäktigt ut, och jag ska verkligen försöka filma det.

Allt är inte hopp och lek här nere dock. Några dagars dåligt väder gjorde att
matleveranserna uteblev. Detta innebär att vi inte har någon form av frukt eller
grönsaker. Amerikanerna påstår att saft innehåller alla vitaminer man behöver, men jag är skeptiskt. Sen fick kockarna för sig att ge oss frukost vid midnatt, vilket innebar frukost tre mål i rad. Ett utmärkt sätt att knäcka hela nattskiftet. Lite av ett i-landsproblem kanske, men maten är viktig.

En tradition här på polen är att spela bingo. Eftersom vi alltid sover när såna
aktiviteter drar igång, så anordnades i år nattskiftsbingo. Av någon märklig anledning ska personen som läser upp alla nummer bära en hatt och gigantiska solglasögon. Varför? Ingen aning, men det är en tradition och såna bryter man inte.

Arbetet denna vecka har varit lungt. Vi är redo att börja borra, men då vi fortfarande väntar på de personer som behövs för att montera ljusdetektorerna i borrhålen så får vi vänta. Helt lungt har det dock inte varit. En snöskoter började brinna och en av mina svenska kollegor fick en metallflisa i ögat och tvingades flygas ut till McMurdo. Allt verkar ha gått bra med honom, men han tvingades spendera långhelgen ute vid kusten.

Även om det är helg så måste borrplatsen vara bemannad av en så kallad skelettbesättning. Jag fick jobba första passet tillsammans med vår skiftledare. Det blev en hel dags stirrade på en skärm för se ifall någon temperatur var för hög eller låg. Tråkigt? Definitivt, men skönt att få det gjort. Nu får jag förmodligen vara ledig på jul och nyår.

Amundsen-Scott är en amerikansk bas och det märks. I helgen som var firades Thanksgiving. Personligen visse jag inte ens vad som firades, men jag är inte den som tackar nej till en fest. Eftersom jag jobbar nattskift var dock middagen frukost för mig - en synnerligen tuff start på dagen!
Vi bjöds på en riktig festmåltid med alla de klassiska maträtterna från USA; kalkon, tranbärssylt och sötpotatisstuvning med marsmallowtopping. Den sista anser jag dock snarare vara en efterrätt än måltid, men gott var det!

Den gamla, kupolformade, stationen "The Dome" invigdes på 70-talet. Den har, precis som sin föregångare, täckts av snö under årens lopp och den är nu nästan helt täckt. I och med att den nya Amundsen-Scott-stationen blivit klar har dock beslut tagits att avveckla kupolen. Efter många veckors arbete är kupolen framgrävd och alla fick en chans att besöka den en sista gång.

Man upplever en del märkliga väderfenomen här på polen. Jag trodde att man skulle vänja sig med midnattssolen, men jag blir fortfarande lika förvånad när jag kliver ur tältet på natten och möts av ett otroligt ljus.
Häromdagen fick jag se en perfekt halo runt solen. En halo är en ring runt solen som kan ses då det yr iskristaller i luften. På en riktigt bra dag är de färgade som en regnbåge.


På min lediga dag samtalade jag med en av veteranerna här på basen och han föreslog att vi skulle gå en sväng i de gamla istunnlarna under basen. Tunnlarna är långa, trånga och inte det minsta upplysta. Kort sagt en klaustrofobs mardröm! Det var också kallt, riktigt kallt och tystnaden var nästan jobbig. En del tunnlar var från den första basen som upprättades på femtiotalet och man kunde hitta många gamla artefakter från den tiden.

Vardagslivet på Amundesen-Scott

Det finns mycket att göra på fritiden här på basen. Det finns ett par rejäla tv-rum med ett gigantiskt filmbibliotek att plocka från. Det finns biljard och pingis i spelrummet. Flera gym och en stor idrottssal finns att tillgå, så fort man anpassats till höjden. Oftast slutar det dock med att skiftgänget sitter i loungen och småpratar fram till det är dags att sova.
Man sover förövrigt väldigt mycket här - klimatet gör att man aldrig kommer in i någon djupare sömn och man känner sig därför alltid som att man vill sova mer. Sömnbrister i kombination med det endast finns amerikanskt kaffe (som är svagare än te!) att tillgå gör att jag konstant går omkring i någon form av koma. Det har också blivit något fel på pannan i mitt tält. Den har stängts av tre nätter i rad och temperaturen brukar ha sjunkigt till under nollsträcket när det är dags att gå upp.

Folk styr upp aktiviteter hela tiden. Till exempel så anordnas bingo varje vecka med fina priser, fotboll spelas två dagar i veckan och överlevnadskurser finns att tillgå för den som inte har tröttnat på kylan. Det finns en butik (med de sämsta öppettiderna jag någonsin stött på!) som säljer souvenirer och öl. Jag finner det lite roligt att ölen är billigare på sydpolen än på systembolaget. Bastun har också börjat gå på högvarv och ett av mina mål här på polen är att gå med i 300-klubben - att gå från 200 F i bastun ut till -100 F utomhus.

Kockarna börjar mer och mer komma in i sina roller och de som jobbar natt har nu börjat skämma bort oss. Eftersom de endast behöver laga mat till ett tjugotal personer plus sig själva så brukar de lägga ner en hel del tid på att göra det bra. Döm om min förvåning när man kommer in efter ett par timmars arbete och blir serverad Surf n' Turf - Filet Mignon och Hummer. Överflöd och dekadens på sydpolen - vem kunde ha anat? De andra skiften får bara något liknande på julafton. Jag fick senare höra att med tanke på kostnaden för transporter så kommer detta vara en av de dyrare måltider jag kommer äta.

Jobbet börjar bli mer och mer intressant. Jag har fått rollen som mekaniker nu i början, något som passar mig utmärkt. Jag får reparera pumpar, serva motorer och tilläggsisolera byggnader. Det blir också en väldans massa skoterkörande, vilket jag finner riktigt kul! I helgen kommer vi få vatten i hela systemet och det är då slut med lediga dagar.

Första arbetsdagarna

Det var många timmars filmtittande när hela nattskiftet ställde om från Nya zeeländsk tid till nattpass. Nattarbete i sig skiljer sig förstås inte alls från dags- och kvällsjob då det sol dygnet runt här. Stationen går dock på lågvarv under nattens timmar och det är därför mycket lugnare överallt. Man tvingas också stå ut med att missa både lunch och middag och istället börja dagen med så kallad "midnight rations" mer känt som "midrats". När sedan skiftet avslutas är det morgon och man serveras frukost. Än så länge går det fint, men jag misstänker att jag kommer vara hyfsat less på pannkakor med lönnsirap om några veckor.


Arbetet ute på borrplatsen innebär nu i början att skotta snö, gräva diken, dra kablar och ansluta slangar. Det är väldigt mycket som måste göras innan själva borrandes kan dra igång. Alla verkar dock mycket motiverade i år och vi har redan jobbat ifatt de två veckor vi kom efter då inga transporter nådde oss i början.

Man anpassar sig också snabbt till klimatet. Höjdsjukan, som för mig kändes som landsjuka, har gått över - även om man fortfarande knappt orkar något tyngre arbete alls. Kylan har jag också börjat hantera, man lär sig hur man ska vara klädd i vilka situationer. Den värsta kylan upplevs på morgonen när man kliver ur sängen och sätter ner fötterna på det nollgradiga golvet.
Det värsta numera är den torra luften. När man vaknar känns man otroligt torr och det kliar i hals och näsa. Det är också svårt att komma undan då det är lika torr luft överallt. Något jag fått rekommenderat är att tvätta kläder och hänga dom på tork i rummet - då ska man tydligen för en liten stund få upp fuktigheten i rummet.

Första intrycket av sydpolen

Dag fem hade anlänt och det var äntligen dags att ge sig av mot sydpolen! Det var ett fullastat Herculesplan som tog oss till polen. Resan i sig var ohändelsefull, men det var rätt ballt att klättra upp i cockpit under flygningen.



Sydpolen är kall. Riktigt kall. Idag var det 43 härliga minusgrader. Med den vind vi hade idag var temperaturen nere på -60 grader. Sydpolen ligger också högt upp, ca. 3000 meter. Detta märks! Man blir andfådd bara av att gå de hundra meter som är mellan rummet och stationen. Det är dock en helt otrolig plats. Slående vackert med oändliga vyer som sträcker sig åt alla håll. Jag tog en sväng förbi den geografiska polen och passade förstås på att gå en varv runt pinnen, så nu har jag gått jorden runt. Det är en spännande punkt för var man än vänder sig så är det norr ut.

Jag bor i förorten till den stora sydpolstationen i så kallade Jamesways. De är tält som först användes av amerikanerna under koreakriget. Det är dragigt och ganska sunkigt men rummet har en mysig känsla när man inrett det fint.



I och med att jag anlänt till sydpolen är internet inte längre en självklarhet. Det är helt och hållet beroende på när satelliterna passerar.

Christchurch, McMurdo och Sydpolen

Hela dag tre spenderades på Clothes distribution centre där vi fick ut vårt extremväderskit. Som förstagångsresenär till polen är det svårt att veta vad som krävs. De standardkläder som ges ut är anpassade efter folk som har mer jobb inomhus på stationen än vad vi borrare har. Det är dessutom väldiga mängder kläder av olika typer och alla gamlingar säger olika saker om vad som är det bästa för vilken situation. Det var trevligt att få träffa folk jag känner igen i alla fall. Några amerikaner som lärde känna i Madison i somras var mer än villiga att hjälpa till med utrustningen. På kvällen dök mina svenska kollegor upp, trötta efter flyget och förbannade över att ingen av deras väskor kommit fram till Christchurch. De mjuknade dock upp när de fått lite mat i sig, sista stycket kött på bra länge!

Dag 4.
Väckarklockan ringde tidigt denna morgon och det var ett sömntöcknigt gäng som samlades utanför hotellet. Vi bussades till flygplatsen där vi fick dra på oss vinterutrustningen. Efter många timmars väntan fick vi sedan borda en amerikansk C17 - ett gigantiskt transportplan som får de Hercules svenska flyget använder att likna modellflyg.

Flygningen var väldigt lugn och bekväm - Man satt som en kung i sidostolarna.
Det första som mötte mig i McMurdo var det otroliga ljuset. Utan solglasögonen var det jobbigt. Det var inte farlig kallt, ett par grader under nollsträcket, och ett strålande väder.

McMurdo är den största basen på Antarktis och kan ses som porten till kontinenten. Det var förövrigt här som Robert F. Scott övervintrade innan han gav sig av på den ödesdigra expedetionen där hela styrkan omkom. Hans stuga finns fortfarande kvar, men tyvärr hade jag inte tid att besöka den. Något som jag hann med dock var att klättra upp på Obeservation Hill, en rejäl kulle som överblickar basen.

McMurdobasen känns som en gammal gruvstad från början av nittonhundratalet. Det är risiga byggnader, leriga vägar och kassa kabeldragningar överallt. Hela tiden pågår ett bankande och brummande från lastare och truckar som transporterar olika saker. Natten fick hela sydpolsgänget spendera i det ökända logementet kallat "Man camp". Det är egentligen bara ett stort rum som är överfyllt med sängar. Folk klagade, men jag sov som en kung - ingen som gjort lumpen har några problem med såna här saker.

Vår i Christchurch

Efter många timmars sittande på fyra olika flyg har jag äntligen nått Christchurch, Nya Zealand. Resan tog närmare 40 timmar och gick rätt smärtfritt - även om fem timmars väntan på Heathrow kanske inte var någon höjdare. Tur att man har en hel hög bra böcker.



Christchurch i sig är en riktigt trevlig plats. Staden kallas "The garden city" och jag förstår varför. Överallt är vältrimmade botaniska trädgårdar och gigantiska träd. Staden är precis så stor att den har kvar småstadskänslan och alla människor är väldigt trevliga. Det är vår här för tillfället, till skillnad från Sverige där jag hörde att det precis börjat snöa. Fåglarna kvittrar och det blommar för fullt. Otroliga dofter.






Hotellet vi bor på är ett klassiskt Bed and Breakfast i engelsk anda. Man får en klassisk engelsk frukost som är något i hästväg! Damerna som driver stället kallar mig "Love" eller "Dear" och rummen är förstås svinkalla. Det finns alltid te att tillgå om man känner för det. Riktigt brittiskt.

På min lediga dag fanns en hel del att göra. Jag kikade på Nya Zealands nationfågel, kiwin, ett utrotningshotat, märkligt djur, som inte kan flyga. Efter det blev det lunch. Fish n' chips vid stranden till stilla havet. Riktigt gött att hinna få lite sand mellan tårna.



Idag ska jag till United States Antractic Program för att plocka ut min vinterutrustning. Innan dess blir det dock den grymma frukost man får på hotellet.

Bara timmar kvar...

Efter många månaders väntan börjar det äntligen bli dags att ge sig av. Håret är trimmat och skägget får från och med nu inte rakas på fyra månader. Jag har fått ta blodprov på tre olika tillfällen och är numera vaccinerad mot alla tänkbara sjukdommar, så länge jag slipper svininfluensan.





Packlistan har reviderats gång på gång och börjar nu till slut bli klar - sista tillägget blev en burk pepparkakor att avnjuta kring jul. Tyvärr fick jag skippa min stora kite som helt enkelt tog alldeles för mycket plats.


Resan jag har att se fram emot kommer innebära över 30 timmar sittandes på olika flygplan. Datorn och mp3spelarna är laddade till max med film, ljudböcker och musik, så jag ska nog överleva. Väl framme i Christchurch har två dagars hopp och lek innan resan går vidare mot nya mål.