Julen närmar sig med stormsteg, och jag har snart klarat av halva min tid på polen. Det är nu sommar på Antarktis och det märks verkligen. Normalt är det ca -25 grader celsius och med vind runt -40 grader. För oss som vant oss med utearbete känns det riktigt gött. Istället för att släpa runt på den gigantiska röda parkan, ansiktsmask och tjocka vantar, så räcker det nu med en tjock ylletröja och solglasögon. Det är riktigt fint när man får en ledig stund och kan sätta sig i lä och njuta av solen, tystnaden och en otrolig utsikt. Solbrännan kommer snabbt dock - ozonskiktet är betydligt tunnare här än i Sverige.

Det finns inget naturligt liv på sydpolen. Dock kom det förbi en skua häromdagen. En skua (någon som vet det svenska ordet?) är en måsliknande fågel som det finns gott om ute vid kusten. De brukar tydligen sitta på lur utanför byggnaderna och svepa ner när folk går förbi för att stjäla mat. Den stackaren som kom hit var dock helt desperat och utmärglad - och dog strax efter att den landa. Rätt imponerande att den klarade den drygt 100 mil långa sträckan från kusten till polen.


Svininfluensan har nått Antarktis, men ännu inte sydpolen. För att förhindra att den sprids hit så erbjuds alla gratis vaccination. Här är det minsann inga köer ute i regnet eller folk i olika riskgrupper. Känner sig NSF hotade så finns det resurser. En kul detalj är att alla vi svenskar tog sprutan själva. Någon började, och vi andra kunde då inte fega ur.


Nattskiftet har en ny, lite märklig, tradition - varje torsdag kollar vi på de mest märkliga filmer vi kan hitta. Vi kallar det "Weird gay movie night". Senast såg vi på filmen Labirynth. Filmen i sig var urdålig, men vi införde en regel som sade att ifall man någonsin råkar titta på David Bowies skrev så måste man dricka öl. Det är svårare än det låter! Försök själva där hemma, om ni vågar.

Normalt flygs alla varor in med Herculesplan, men varje år provas att släppa in varor med fallskärm med ett C17 - som är de betydligt större planen som flygs mellan Christchruch och McMurdo. Det var rätt mäktigt när de gjorde tre varv förbi basen och sedan släppte en hel hög med lådor. Det var ingen viktigt transport dock - lådorna innehöll frystorkad mat.


På jobbet har vi nu hamnat i en rutin där vi ena dagen borrar, och nästa deployar (ursäkta svengelskan). Det är hyfsat irriterande att dag- och kvällsskift bara glassar runt och slipper det jobbiga. Varje gång vi försöker bryta rutinen så lyckas de få problem med något och hindra att något ändras.

Efter några dagars dåligt väder lyckades äntligen ett plan med färskvaror landa. Det innebar att vi äntligen fick grönsaker och färsk frukt. Jag hade aldrig trott det om mig själv, men jag var som en femåring på julafton när vi fick avokado, ananas och morötter.


Tydligen har jag lyckats bryta armen och få ett rejält frostbett. Det var bara nått litet ben i handleden som knäckts, och eftersom den värsta tiden redan passerat så bestämde jag och läkaren att bara låta det vara. Frostbettet kom en riktigt kall dag då jag jobbade i ett av borrtornen. När jag skruvade i en kabel i en konstig vinkel låg armen mot aluminium. Man känner det inte när det händer, men efteråt känns det precis som en rejäl brännskada. Det är bara att smörja in med hudsalva och bita ihop, så går det över.
Man har sämre läkekött här. Småsår tar många dagar att läka, och större sår kan sitta kvar i veckor. Veteranerna brukar prata om hur fint det är när man kommer tillbaka till Nya zeeland och allt läker på en eftermiddag.